Problemen börjar dyka upp

I år har jag haft diabetes i 20 år, något som jag uppmärksammade med att skaffa en tatuering. De första 14 åren var relativt problemfria, var ju en hel del strul med att insulinet och mätare var så omoderna. Och den allmänna okunskapen om diabetes gjorde sig ofta påmind exempelvis bland lärare i skolan. Väldigt få gjorde skillnad på typ 1 och typ 2 diabetes, kommentarer som ”du får ju skylla dig själv lite gran, du har väl ätit för mycket kakor” dyker upp då och då. Inte för att det är en rättvis sak att säga till typ 2 heller efter som fler saker än vikt och kost kan leda till den sortens diabetes också. Men för en typ1 är det så oerhört orättvist och nedvärderande med den typen av kommentarer.

De gamla produkterna för diabetes var besvärliga men det har ju konstant förändrats och utvecklats nya produkter. Sprutorna kräver ett inrutat liv med regelbundna tider för allt. Och nåde den som blev magsjuk i närheten av en, var ju en mindre katastrof om man blev smittad. Kan fortfarande inte äta nyponsoppa efter att ha blivit itvingad det för att rädda blodsockret när man var magsjuk. För 9 år sedan fick jag min första insulinpump, något som gjorde vardagen så mycket lättare. Plötsligt kunde man ta en rejäl sovmorgon och blev man magsjuk kunde man ändra hela insulindosen på ett smidigt sätt till att fungera utan regelbundna måltider under någon dag.

För lite drygt 7 år sedan drabbades jag av en väldigt allvarlig ketoacidos (syraförgiftning). Jag hade fått en ”knut” på den lilla slang som ligger under huden, och detta stoppade all insulintillförsel. I vanliga fall ska en pump larma om det blir stopp, men av ngn anledning gjorde aldrig min pump det. Mitt blodsocker blev extremt högt och vägrade gå ner, när vi väl insåg att pumpen inte gav ngn medicin och vi gav insulin med spruta var det redan för sent. Låg på sjukhus ngra dagar, fick stanna extra tid med dropp efter som jag hade kräkts så mycket att halsen och munnen bara var ett öppet sår. Efter denna incident upplevde jag nedsatt känsel och kyla i händer och fötter, jag fick en del problem med äggvita i urinen (tecken på att njurarna inte mår som de ska) men främst började jag känna mig sjuk allt oftare, fick magsjuke symtom ett par gånger i veckan. Det eskalerade mer och mer tills jag fick upp nästan allt jag åt och pendlade mellan att inte kunna gå på toa och att bo i badrummet. Mina läkare misstänkte magkatarr, magsår, stressmage, bulimi och en massa andra grejer. När min mor började göra egna efterforskningar hittade vi något som kallas gastropares. http://www.medtronic.se/sjukdom/gastropares/

Mina läkare var skeptiska, så unga människor ska inte drabbas av det. Men efter en del tjat och diskussioner gjordes en utredning. Plötsligt hade man ett namn på problemet och en orsak till att inget fungerade som det skulle längre.

Hur gastropares inverkar på en diabetikers vardag kommer i ett senare inlägg.