Sommaren 1991 var jag 5 år gammal, jag bodde med min familj i Västra Götaland. Under våren och början av sommaren hade jag börjat känna mig sjuk. Jag var konstant illamående, fick huvudvärk och var allmänt hängig. Efterhand blev symtomen värre och värre, jag var hysteriskt törstig och sprang konstant på toa. Jag började kissa på mig och fick problem med vätskebrist efter som jag allt vatten rann rakt igenom. Efter ett besök på vårdcentral och ett antal blod och urinprover blev det att åka raka vägen till sjukhus då proverna visade på typ1 diabetes. Det blev en lång period på sjukhus och en ännu längre period då familjen och jag var tvungna att lära oss om allt det nya diabetesen förde in i våra liv.
Det fanns inte insulinpumpar eller pennor utan all medicin gavs med engångssprutor där man fick blanda olika insulintyper till rätt cocktail. Moderna insulinsorter är direktverkande och tas när man äter, 91 fanns inte denna sort av insulin utan varje måltid fick schemaläggas noga. Injektionen skulle ges exakt 15min innan maten serverades, blev det förseningar var extra föda absolut nödvändig. Alla former av tester ex kontrollera blodsocker tog med dagens mått oerhört lång tid. Jag började ta alla mina prover och sprutor själv när jag var 6, jag ville ha kontroll själv efter som människor utanför familjen saknade kunskap om hur man hanterade sjukdomen. I en kritisk situation var det avgörande att jag kunde hantera allt på egen hand om mina föräldrar inte var på plats. Under de första året tog jag 6 sprutor och 8 blodsocker dagligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar