Här är en liten dikt jag skrev för någon tid sedan efter en period av ganska jobbiga läkarbesök. Blev en del i att fundera över hur det blivit som det blivit med hälsan. Kan nog verka en smula nedstämd men är mer en reflektion och ett konstaterande, hoppas ni gillar den.
Ingenting, hon är ingen och ingenting alls.
Ett litet ingenting som är rädd att världen glömmer.
Ingenting försöker höras mest, göra bäst, kunna, veta och hjälpa.
Ingenting är rädd att såra, stöta bort, nekas och ogillas.
Ingenting gör allting för att bli någonting.
För att lämna spår i sanden när inte ens ingenting alls finns kvar.
Ingenting vet att spåren är borta imorgon.
De försvinner med tidvattnet.
Men ingenting fanns i alla fall kvar en liten stund.
En liten stund som åtminstone låter minnet av ingenting vara någonting.
Hon är nöjd så, nöjd med att inte bara försvinna,
Ingenting kommer aldrig bli allting, men någonting är nog.
/Tess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar